|
BARNET OCH NYTTAN
HISTORISK TILLBAKABLICK
Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck
Bild: Gamla Porträtt & Bildarkivet /Swedensite
Samtligt material omfattas av Gamla Porträtt & Bildarkivet
/ Swedensite's copyright © 2009.
Barnen tillhör Guds
rike hävdade Jesus. De grekiska filosoferna ansåg
att fostrarens uppgift var att genom barnen säkra statens
fortbestånd.
Uppfattningarna om barn och
barnuppfostran har varierat med tid och kultursfär. I det
forna Norden var trälarnas barn handelsvara och de mäktiga
hövdingarnas söner och döttrar begärligt
krigsbyte.
I en forntidsmyt om asaguden
Heimdall berättas om hur det gick till när människorna
rangordnades i trälar, bönder och härskare.
Förklädd och med
föregivandet av namnet Rig besökte Heimdall i en enkel
och mörk koja Ae och Edda. I tre nätter sov Heimdall
i bädden mellan de två innan han gick vidare. Nio
månader senare födde Edda en gosse som fick namnet
Träl. Han var ganska ful och grå som sina föräldrar.
Ryggen var krum och hälarna långa. Men han var väl
anpassad till sitt framtida värv som var att arbeta och
lyda befallningar.
Heimdall fann under sin fortsatta
vandring ett välbyggt hus som beboddes av Afe och Amma.
På samma sätt som i kojan delade Heimdall i tre nätter
bädd med sitt värdfolk innan han lämnade dem.
Nio månader födde Amma en son som kallades Bonde.
Han föddes rödhårig och frisk och han växte
upp till en duglig och beslutsam karl.
Till sist kom Rig till en stor
gård med sal där det välklädda och vackra
husfolket satt tillsammans förståndigt samtalande
med varandra. Den förklädde Heimdall sov ännu
en gång tre nätter hos värdfolket. Nio månader
efter hans avfärd föddes i huset en son som kallades
Jarl. Vacker var han med proportionerlig kropp och regelbundna
anletsdrag. Tidigt visade han duglighet i idrotter och hantering
av vapen. Till och med Heimdall räknade honom som sin son
och gav honom många lärdomar samt lämnade honom
jord och skog i arvegods.
Denna myt vars uppgift var
att förklara social struktur och den rådande samhällsordningens
uppkomst ger även viss information barnens villkor. I och
med att barnet var fött hade det också fått
en fastlagd levnadsbana.
Den Romersk katolske biskopen
Olaus Magnus utgav år 1555 sin historia om de Nordiska
folken. I förbigående berättade han även
om nordisk barnuppfostran. Han påtalade särskilt den
omsorg som föräldrar och anhöriga visade när
det gällde att berika barnens kunskaper och i skydda dem
från dåligt inflytande. I fråga om barnuppfostran
i allmänhet förordade Olaus Magnus metoden att berömma
fliten och fördöma lättjan. Han rekommenderade
även fostraren att liksom läkaren använda sig
av det fromma sveket för att fullfölja de goda avsikterna.
Det fromma sveket bestod i att dölja den beska medicinens
smak i honungs sötma.
I Bibeln som har och har haft
stor betydelse för den västerländska kulturens
normbildning betraktades barnen som redskap för Guds vilja.
I Gamla testamentets Mosebok finns den fascinerande historien
om Moses i vassen, vars liv sparades när faraos dotter fann
honom flytande i vasskorg i Nilens strandkant. Hon tog honom
i sin vård och Moses liv räddades. Enligt Mosebokens
vittnesmål skedde allt i enlighet med Guds plan. Moses
var nämligen den som i framtiden skulle leda Israels folk
ut ur Egypten.
I Nya testamentets Markus-evangelium
berättas om hur Jesus förhöll sig till barnen.
När han tillsammans med sina lärjungar besökte
en by i Judéen förde folket fram sina barn till Jesus
för att han skulle välsigna dem. När lärjungarna
försökte mota bort barnen hindrades de av Jesus som
sade: Låten barnen komma till mig, och förmenen dem
det icke; ty Guds rike hör sådana till. Sannerligen
säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom
ett barn, han kommer aldrig dit in."
I den kristna kyrkans senare
utvecklade praxis var det dock endast de i den kristna församlingen
döpta och vederbörligen upptagna barnen som ansågs
tillhöra Gudsriket. Ej döpta barn begravdes inte inom
kyrkornas hägn.
I folktron var de odöpta
barnen etablerade spökvarelser som benämndes mylingar
eller gastar.
Reformatorn Martin Luther anslöt
sig till uppfattningen att barnen genom sin oskuld tillhörde
Guds rike. I skriftsamlingen "Tischreden" - Bordssamtal
från 1520-talet - skildrades hur Luther talade till sin
son: Du är Gud Faders lille narr, du är under nåden
och syndernas förlåtelse, icke under lagen… Vad
du än gör, är det gjort i oskuld.
Men Martin Luther var sträng
i sin syn på värdet av uppfostran. Han lär ha
sagt. "Jag ser hellre min son död än vanartig."
Trots denna inställning manade Luther till försiktighet
vid straffandet av barn: - Det är illa, när ett barn
genom för hård bestraffning uppretas mot föräldrarna
eller när en lärjunge fylls av agg mot sin lärare.
Oskickliga skollärare fördärva goda sinnen genom
larm och skrikande, hugg och slag, och behandla barnen såsom
en bödel behandlar en tjuv…
Långt tillbaka i tiden
under antiken var barnen och deras uppfostran diskussionsämne
för grekiska lärde. I de Hippokratiska skrifterna,
"Corpus Hippocraticum" som nedtecknades under 300-talet
f Kr och som räknas som ursprunget till läkekonst och
modern medicinsk vetenskap, blev det klart utsagt att barnets
egenskaper präglades av både arv och miljö. "…Det
händer också stundom, att magra och svaga barn födas
av välnärda och kraftiga föräldrar. Om ett
sådant barn födes efter flera förutgångna
förlossningar, är det uppenbart, att fostret varit
sjukt i livmodern…"
I samma skrift fanns också
en sammanställningar av de sjukdomar som särskilt drabbade
barnen i deras olika åldrar från spädbarnstid
till pubertet.
Enligt romarrikets rättspraxis
som gällde i stora delar av Europa fram till medeltiden
avslutades dock barndomen i juridisk bemärkelse redan vid
sju år. Efter denna ålder ansågs barnet ansvarigt
för sina egna handlingar.
Ungefär samtida med läkaren
Hippokrates var de grekiska filosoferna Platon och hans lärjunge
Aristoteles. Platons projekt var mönsterstaten. Han hävdade
därför uppfattningen att barnets uppfostran skulle
ske kollektivt eftersom det var fördelaktigt om medborgarna
i en stat hade likartade karaktärer. Särskilda fostrarinnor
skulle sköta barnen upp till tre års ålder.
Därefter borde barnen sammanföras i större lokala
enheter vid templen där de bl.a. bibringades färdigheter
i att hantera vapen. Platon gjorde dock åtskillnad mellan
den fria medborgarens och trälens barn. De skulle inte fostras
enligt samma riktlinjer.
Aristoteles klargjorde att
staten var nödvändig både för familjen och
individens fortbestånd. Det var därför viktigt
att barnens fostran fick en sådan inriktning att den gagnade
helheten. Detta motiverade även uppfattningen att barnuppfostran
borde vara föremål för lagstiftning. Aristoteles
hävdade skolans nödvändighet för samhällets
fortbestånd. Skolans uppgift var att ge barnet goda och
samhällsnyttiga seder samt att utveckla och skärpa
förnuftet.
Oavsett tid och rum har grundläggande
samhällsvärderingar och teorier med anknytning till
existensiella värden styrt de resonemang som förts
beträffande barnen och ändamålet med deras fostran.
Det har alltid gällt att nyttiggöra barnen.
|
Sweden
